Anpassning

Det finns kvinnor som har lärt sig att känna in ett helt rum.

De märker när någon är ledsen.

När någon är stressad.

När någon behöver hjälp.

Men de har svårare att märka när de själva behöver vila.

Inte för att de är svaga.

Utan för att de har tränat en muskel väldigt länge:

Att vara uppmärksam på andra.

Kanske är din nästa utveckling inte att bli bättre på att ta hand om andra.

Kanske är det att bli lika uppmärksam på dig själv.

Det finns ett enormt behov av att prata om detta.

Om hur mycket energi det faktiskt tar att ständigt vara riktad utåt.

Om rädslan som ofta driver behovet att anpassa sig.

Om hur lätt det är att tappa kontakten med sina egna behov när man blivit expert på att känna in andras.

Vi växte upp i en tid där många mådde dåligt men där känslor sällan sattes ord på. Många av oss lärde oss därför att läsa av stämningar, ansiktsuttryck och energier för att förstå det som inte sades högt.

För många år sedan hittade jag en bok på en second hand-butik i Göteborg.

Inte visste jag då att den skulle förändra mitt liv.

Inte över en natt.

Men den väckte frågor som jag aldrig kunde släppa.

Vid den tiden var jag omedveten om vilka relationer jag valde och vilken påverkan de hade på mig.

Jag hjälpte.

Förklarade.

Försökte förstå.

Anpassade mig.

Så mycket att jag till slut började suddas ut.

Det som var jag.

Jag gick in i en roll som aldrig egentligen var min.

Ett skyddsbeteende byggt på föreställningen att jag inte var tillräcklig som jag var.

Eller kanske visste jag inte ens vem jag var.

Särskilt inte i nära relationer.

Men beteendena sträckte sig långt bortom kärleksrelationerna.

Jag minns hur jag satt på hallgolvet i min lägenhet och kände att jag måste berätta för mamma om den här boken.

Jag sa att den förändrat allt.

Att hon också borde läsa den.

Men hon gjorde aldrig det, vad jag vet.

Och idag ser jag det med andra ögon.

För tidigare generationer har burit mycket.

De byggde trygghet.

Struktur.

Stabilitet.

De gjorde ofta det bästa de kunde med den kunskap och de verktyg de hade.

Och för det känner jag stor tacksamhet.

Samtidigt tror jag att varje generation har sin uppgift.

Kanske är vår uppgift inte främst att överleva.

Kanske är vår uppgift att förstå.

Att våga prata om det som tidigare varit tyst.

Att lära känna oss själva.

Att ta ansvar för våra sår utan att lägga skuld på dem som kom före oss.

För det handlar inte om skuldbeläggande.

Det handlar om utveckling.

Om att bygga närmare relationer till oss själva, våra barn och varandra.

Om att bryta mönster som inte längre tjänar oss.

Jag är långt ifrån felfri.

Varken som människa, partner eller förälder.

Men en sak är jag säker på:

Jag vill göra allt i min makt för att visa mina barn att deras upplevelse spelar roll.

Att deras känslor är värda att lyssna på.

Att de inte behöver bli någon annan för att vara älskade.

Jag önskar inget hellre än att de får växa upp med tron att de är perfekta precis som de är.

Att de vågar ta plats.

Att de vågar vara sig själva.

Att de låter världen ta del av deras unika gåvor.

Och kanske börjar allt där.

Med att vi själva vågar göra detsamma.

✨